Min kära mormors farmor hade nog blivit stolt om hon vetat att hennes gamla väveri skulle leva vidare genom generationer. Kanske hade hon inte förväntat sig att väggbonaden 200 år senare skulle förvandlats till soffdekoration, men förhoppningsvis skulle hon blivit glad. Det blev jag när jag kom på ideén. Jag var ute efter kuddar som skulle matcha vår persiska matta som pryder golvet i vardagsrumsdelen. Tittade lite på kelimkuddar i butik och kom då på att jag hade sett något liknande i mammas garderob. Det visade sig vara rätt bild jag hade. När mamma packade upp vävnaden visste jag direkt att det var den vi skulle ha! Dagen efter blev det ett besök till Stoff & Stil där tyg till bakstycket inhandlades och dagen efter hade sömmerskan vävnad och tyg i sin hand. På en vecka var de gamla Lexingtonkuddarna ett minne blott och ersatta av minnen, hantverk och framför allt, perfekt matchande kuddar till övrig inredning. Tack till Hilda som jag hoppas tittar ner från himlen och ler!
Så fina kuddar Stina! Kul med en historia bakom också! Hilda lär absolut kolla ner med ett leende! Kram Camilla K
SvaraRaderaSå fint skrivit och kuddarna är underbara! Är övertygad om att Hilda både ler och är stolt:-) Du är påhittig och kreativ till 1000!
SvaraRaderaKram Camilla R
Såååååååååå fina kuddar!! Lotti
SvaraRadera